Att ha en plan
Som jag skrev igår var jag egentligen mer sugen på styrketräningen än löpningen men jag vet att det är löpningen som jag just nu egentligen vill satsa på och behöver träna på så det fick gå före.
Mörkret och det dåliga vädret tvingade mig att ställa mig på löpbandet, något som jag inte alls kände för och jag var säker på att de 7 km jag hade framför mig skulle vara lite av en plåga pga trisstess för att jag inte skulle få springa ute men där hade jag fel. Det gick riktigt bra och var faktiskt kul så jag hade kunnat fortsätta en bra stund till. Men nu har jag som regel att även om det känns bra och roligt så springer jag inte längre än planerat för att behålla den härliga känslan in i nästa pass och få längta lite. Som en bonus avslutade jag med att nöta chins och toes to bar.
Jag kan inte nog säga hur viktigt det är för mig att ha ett mål och att följa en plan när det kommer till träningen, att vara specifik och tydlig med vad jag vill uppnå och hur.
När jag i mitten på september började löpträna efter ett schema stressade jag upp mig redan över de ´korta´ distanserna på 4-5 km. Jag förvånade mig själv med att det gick mycket lättare än vad jag trott, något som verkligen gladde mig.
Och nu, ett antal veckor och ett kontinuerligt springande senare får jag bevis på att övning ger färdighet och att det är så mycket värt att ha specifika veckomål, förutbestämda distanser och tider att springa på och att noga anteckna varje pass, både avstånd och tid, och på så sätt hela tiden se att jag kommer framåt, att jag springer längre och att det går fortare.
Varje vecka är en ny vecka. Nästan varje vecka innebär ett längre, längsta pass än veckan innan och någon tempohöjning vilket gör att jag varje vecka har något nytt att jobba för.
Jag tror att det varit avgörande för mig och min löpträning. Jag tror inte att jag hade fått ut lika mycket, utvecklats på samma sätt och tyckt det varit lika roligt om jag ´sprang bara för att springa´. Nu springer jag, nästan varje pass, för att bli bättre än mitt förra. För att antingen springa längre eller snabbare än sist.
Det motiverar mig att ta i det lilla extra och pusha mig själv lite mer.
Jag vet att jag har ett mål att nå och att jag strävar efter något.
Det känns rätt otroligt att jag nu börjar se 6-7 km som kortare, enklare distanser när jag för bara någon månad sen byggde upp världens spänningar kring ett par km kortare. Trots att jag tycker att jag borde sluta förvånas över att jag klarar av sånt, att jag borde veta att jag kan om jag vill, så har jag ändå svårt ibland att ta in det och tror inte riktigt på mig förrän jag står där och har klarat av det jag satt upp för mig. Det är lite som att de gånger som jag försökte göra en förändring och inte lyckades fortfarande känns mer aktuella än den gång jag gjorde det, det som faktiskt har hållt i sig i snart fem år. Jag slutar aldrig förvånas över vad kropp och sinne kan göra när de jobbar i team.
Tur är också att jag har alla de som jag har runt omkring mig som ger mig tron på mig själv och som får mig att känna att inget är omöjligt.
