Månadens utmaning: stå på huvudet
Jag är en riktig fegis. Det har jag alltid varit. Så min nya utmaning; huvudstående, är inte lika fysisk som den är mental.
Styrkan finns där så problemet ligger egentligen inte i att orka hålla mig uppe utan att våga.
Förra veckan testade jag tillsammans med Ellen som drog upp benet sista biten så jag kunde slänga upp det andra. I förrgår var jag själv på gymmet men bestämde mig för att prova ändå. Jag var varm i kroppen efter passet och säkert lite adrenalinstinn vilket gjorde att jag vågade mer. Jag knöt händerna nära väggen ovanför huvudet. Placeradepannan ner emot mattan och huvudet i händerna med armbågarna ett par decimeter isär. Jag ställde mig i hunden, (ni som yogar vet vad jag menar) en ganska kort hund, och lyfte ena benet och började tippa det bakåt ett par gånger, längre och längre varje gång, tills jag nuddade väggen. Då började jag även lyfta det andra benet och helt plötsligt stod jag med båda benen rakt upp i,luften. Visserligen emot väggen men jag var uppe.
Och jag var så nöjd!! Jag älskar känslan av att lyckas med något man tagit sig för och bestämt att klara av. Den känslan är svårslagen.
Jag ska fortsätta nöta och hoppas på att snart kunna stå en längre stund och flytta ut benen ifrån väggen. Som sagt, allt handlar om att våga.
